Kompetens och kompetensutveckling

Kunskapsabonnemanget

 

En kunskapsplattform för organisationens mänskliga sida och för tjänsteleveranssystem

 

Texter, teman och rapporter från Samarbetsdynamik AB

 

Kompetens och kompetensutveckling

Det är möjligt att den traditionella skol- och universitetsutbildningen spelat ut sin roll och att de dåliga utvärderingar vi i Sverige får är ett tecken i tiden.

 

Tillbaka till artikelkategorier

 

De förändringar vi här har beskrivit, och inte minst insikten om sociokognitiva förmågors betydelse, får dramatiska följder för vår gemensamma syn på kompetens och kompetensutveckling – det vill säga hur vi som individer skall förbereda oss för de olika uppgifter vi måste vara med att lösa i det nya samhälle som nu växer fram.

 

Under en lång period i slutet på 1900-talet arbetade man i Försvarsmakten med att sätta så kallade duglighetsmål. Målen graderades och definierades i ”färdigheter” och ”kunskaper”. Denna modell passade bra i den tidens invasionsförsvar och den organisationsmodell man då arbetade efter. De duglighetsmål man på denna tid arbetade med är helt i överensstämmelse med den typ av "målbilder" som numera utvecklats i det civila utbildningssystemet.

 

Dessa målbilder var bra då men de är missriktade nu. Det visade sig, vid Försvarsmaktens praktiska bruk av modellen, att uppgifterna i det framtida försvaret – på samma sätt som sannolikt är fallet i dagens arbetsliv – inte kunde avgränsas så precist att denna typ av målbilder blev meningsfulla. Det organisatoriska landskap som modellen tidigare passade för hade radikalt förändrats.

 

Detta är också fallet i dagens organisatoriska landskap. Det som i modellen kallades ”utvecklade egenskaper” – nämligen förståelse, anpassning, kreativitet och självständighet visade sig ha dramatiskt mycket större betydelse än man tidigare hade trott. Jörgen Sandbergs avhandling ”Competence at work” medförde ett genombrott i förståelsen av just denna kompetensproblematik.

Sandberg kunde visa att kompetenskraven måste kopplas till det han kallade ”förståel-sehorisonter”. Det vill säga den kunskapsplattform som verksamheten som sådan krävde. Denna kunnighet förvärvades inte i första hand genom konventionell utbildning utan i och genom arbetet som sådant. I vår rapport 99 "Omriktning för det professionella samhället" beskrev vi grunddragen i denna förändring.

 

Tillbaka till artikelkategorier

________________________________________________________________________

 

 

Hur kan forskningen bidra till industrins kompetensutveckling - Reflektioner efter två konferenser som har behandlat detta ämne

av Bengt-Åke Wennberg

 

Det är en ganska naturlig uppfattning att forskning och vetenskap skall bidra till att man i industrin får ökad kompetens och därigenom förbättrar sin konkurrensförmåga. På det tekniska området verkar detta inte vara särskilt problematiskt. Själva kompetensfrågan är emellertid allvarligare.

 

Den moderna produktionen är sådan att allt fler i verksamhetens praktik allt snabbare måste lära sig att hantera den nya teknik och de nya forskningsrön som kommer fram och förändra arbetet efter dessa. Detta är en arbetsorganisatorisk fråga som IndustriKommitténs Processindustriella grupp (IK/PIG) engagerat sig i under 2007 och där man inte tycker att man fått det stöd som behövs av forskningen.

 

I denna artikel presenteras först några utgångspunkter för det nya kompetensbegreeppet som utkristalliserades under samtalen. Därefter följer en analys av några av de sakfrågor, som måste uppmärksammas i det fortsatta arbetet.

 

Hela artikeln kan laddas ner som pdf här

_________________________________________________________________________

 

Nya utgångspunkter för kompetensutveckling

av Bengt-Åke Wennberg

 

Begreppet kompetens tolkas ofta som det kunnande som krävs för att medverka i en verksamhet. Enklast kan detta uttryckas så här: En viss verksamhet kräver en viss specificerad kompetens. Har man en viss kompetens är man lämpad för att ingå i och utföra en viss verksamhet.

 

Genom denna dubbla logik kommer kunnande och kunskapskrav att definieras utifrån de språkliga konstruktioner man använder för att beskriva verksamheter. Att detta är ett missvisande sätt att diskutera om kompetens, lärande och utbildning konstateras i denna artikel. För att komma ur detta dilemma måste man förfina sina pedagogiska överväganden.

 

Hela artikeln kan laddas ner som pdf här

_________________________________________________________________________

 

Erfarenheter av kompetensutveckling och kompetensöverföring

av Bengt-Åke Wennberg

 

"Personalutveckling" omfattar upparbetandet av den gemensamma kompetens som krävs för att dels säkerställa kvalitet och effektivitet i en pågående produktion men dels också att skapa en sådan flexibilitet och ett sådant produktionskunnande att nya rön och nya produkter snabbt kan introduceras och sättas i drift.

 

Förmågan att snabbt få nya produkter i produktion utan kvalitetsbrister var en av de stora konkurrensfaktorer som Demings kvalitetssystem hade i förhållande till västvärldens mer rutin- och regelstyrda produktionsupplägg. Bakgrunden till, och hela vitsen med, de då nya kvalitetssystemen var beroendet av ett högt engagemang hos operatörerna. Detta engagemang krävdes både i den praktiska problemlösningsfasen "på golvet" och i det löpande arbetet med alla dess konkreta problem och friktioner. I Sverige försvårades uppkomsten av detta engagemang genom den traditionella motsättningen mellan ägare, ledning, fack och arbetare.

 

Arbetet med dessa frågor så som de demonstrerats av Demings försök har sedan dess gått vidare och gett allt djupare insikter om "mekanismerna" bakom kompetensutveckling och kompetensöverföring. Man kan säga att man genom denna fördjupade kunskap har fått förkasta idén att kunskap och erfarenhet kan överföras från en hjärna till en annan på det sätt vi sedan länge föreställt oss.

 

Det är snarare så att försök att tillämpa konventionella strategier – så som vi är vana vid i Sverige – verkar försena och försvåra den kompetensutveckling och den kompetensöverföring man önskar sig. Men det är emellertid inte lätt att lära gamla hundar sitta. Därför förändras formerna för dessa aktiviteter mycket långsamt. Det är dags för ett nytänkande.

 

Denna artikel kan laddas ner som pdf här